En kylig morgon, parken är full av spruckna speglar ... Jag tar mig till filmfestivalens paradbiograf, Skandia. En arkitektonisk pärla signerad Gunnar Asplund, kanske mest känd för Stadsbiblioteket. Framför mig, ett hav av fåtöljer. Antika figurer blickar ner från övervåningens läktarsidor. En smäktande wienervals ljuder i högtalarna. Så tystnad, följd av en gonggongs sonora ljud, och ridån går upp för min sista film ...

"Machiko är ett nyanställt vårdbiträde på ålderdomshemmet i japanska Nura, där döden är ett vanligt samtalsämne bland pensionärerna. En av dem sörjer fortfarande sin fru som varit död i 33 år. Han, en 70-årig dement man, blir nära vän med det unga vårdbiträdet. Tillsammans ger de sig iväg på en utflykt till skogen Mogari och där ställs frågan vem som egentligen tar hand om vem." (The Mourining Forest/Naomi Kawase)

På tågresan hem tittar fullmånen då och då in genom fönstret som för att se till att jag kommer hem säkert. Och det gjorde jag ...

Åker in tidigare till stan, får inte missa att göra ett besök på Hedengrens. Får syn på Bodil Malmstens senaste bok, bläddrar lite i den. Hon är en författare jag har stort förtroende för, även när hon luras. Eller kanske särskilt då ... Senare, på biografen Saga igen, i en fullsatt salong, kommer filmen igång på andra försöket ...

"Kim Ki-duk tar oss med på en resa fylld av färger och visuella motsättningar, till en oväntad kärlekshistoria i Seoul. Den stumme Jang Jin är dömd till döden och försöker ta livet av sig i fängelset. Yeon, en ung konstnär, hör om händelsen och bestämmer sig för att besöka honom. De inleder en relation där kärleken uttrycks i ord lika mycket som de dekorationer Yeon fyller cellen med." (Breath/Kim Ki-duk)

Kaffe och bulle på Cafe Kungstornet, ett förmodligen K-märkt ställe där den konstnärliga utsmyckningen ingår i priset ...

Fortfarande gråmulet, men de gula paradisäpplena på de nakna grenarna får träden att verka översållade med lysande girlanger ... När alla utom jag klivit av tunnelbanevagnen stiger fyra män på, och en knarkaffär görs upp bakom ryggen på mig ... känner mig inte utsatt för något direkt hot, men en olustkänsla växer sig allt starkare ... tåget rullar in på slutstationen, blir stående vid perrongen, men dörrarna öppnas inte ... till slut glider de ändå upp, och jag skyndar iväg till biografen Saga och en visning av  ...

"Svartsjukedrama får en ny innebörd i och med denna tragikomiska skildring signerad Sydkoreas nya stjärnregissör, Kim Tai-sik. Tae-han är en timid och reserverad stämpelgravör vars inre stillhet kastas omkull då han får reda på att hans fru har en affär med en sorglös taxichaufför. För att bringa klarhet i situationen ger sig Tae-han ut på en taxiresa med denna främmande man." (Driving with My Wife's Lover/Kim Tai-sik)

Återbesök i Gallerian för ett besök i Yoghurt-shopen, det blir vanilj över ett lager med kylslagna hallon. Fortsätter till Espresso House ... Sedan vänder jag åter till det moderna Kina ...

"Det var länge osäkert om ”Lost in Beijing” skulle gå igenom den kinesiska censuren oklippt, men berättelsen om två par och deras alltmer invecklade relation i dagens Peking släpptes till slut, glädjande nog, i sin helhet. Det unga paret Liu och Xiaomei har sökt sig till Peking i jakt på en dräglig tillvaro, men relationen sätts på prov då Lius chef gör henne med barn. Yi Li målar ett vackert, nedtonat porträtt av två par vilse i kärlekens labyrint." (Lost in Beijing/Yi Li)

En stämningsfull förmiddagsfilm ...

"Två unga människor med ett förflutet som håller dem gisslan möts igen efter flera år. Ching är bekymrad över sin själ och den mycket blyga Han är djupt plågad av skuld. Mellan dem finns en outtalad längtan efter kärlek. En dag försvinner oväntat Han. Orolig ringer Ching till Hans föräldrar och får då veta att han har varit död i tio år. ”Keeping Watch” är en vacker och förödande kärlekshistoria om hur skuld och förälskelse kan påverka det mänskliga sinnet." (Keeping Watch/Fen Fen Cheng)

Kaffepaus på konditori Hurtigs, det måste vara fyrtiofem år sedan förra besöket, på den tiden när jag umgicks med klasskamraten E, det var hennes pappa som bjöd på fika ... de galonklädda sofforna och bordsserveringen är ett minne blott, nu trängs de amerikanska monstermuffinsarna på disken och kaffet får man hälla upp själv ... Efteråt går jag ner på Bengans och botaniserar bland skivorna, kommer därifrån med en tidig orgelplatta med Eric Malmberg, Den gåtfulla männsikan ... Senare, på eftermiddagen, hamnar jag i ett vintrigt Kina ...

"Wu Hongyan är väktare på en avdelning för kvinnor som väntar på att avrättas. På helgerna tar hon tåget till en kontaktförmedling. Daterna är ofta misslyckade, tills plötsligt den udda Li Jun dyker upp, som visar sig ha en mörk koppling till hennes jobb. ”Night Train” är en lågmäld film med vacker, genomskinlig estetik, och som gestaltar ett samhälle med smuts i hörnen." (Night Train/Yinan Diao)

Som dagens tredje film följer...

"Angelica flyr tristessen i sin nordengelska by genom att fantisera att hon är rik och berömd. På sin kammare skriver hon om de historier som mostern berättat, och sätter sig själv i huvudrollen. Hon lyckas få sina böcker utgivna och plötsligt besannas hennes drömmar om berömmelse, lyx och flärd. Francois Ozon, känd för sina ibland lite skruvande filmer, ger oss här en dramatisk och fantasifull sekelskiftssaga om en ung författarinnas uppgång och fall." (Angel/Francois Ozon)

Charlotte Rampling i en biroll, men lyser som vanligt ...

Himlen är grå. Regndroppar svävar i luften, men på biografen Grand 1 tindrar stjärnorna i taket ovanför de blå fåtöljerna. Fransk film väntar ...

"I sin kanske sista film återvänder 87-årige Eric Rohmer dit han för drygt 40 år sedan startade sin bana som franska nya vågen-pionjär – moralens filosofiska och existentiella problem. Baserad på den klassiska romanen ”L'Astrée”, om herden Céladon, i Galliens 400-tal, och hans kärlek till vackra Astrée, skildras en kärlek lika intensiv genom passion som komplicerad genom svek och misstro." (The Romance of Astrea and Celadon/Eric Rohmer)

För somliga måste denna film varit svårsmält eftersom åtskilliga i publiken avvek under visningens gång ... Efteråt intar jag en tallrik grön currysoppa i Gallerian, en soppa som tyvärr inte infriar sitt löfte om tre heta chilifrukter ... Avrundar kvällen med Waitress, en amerikansk independent-film ...

"Servitrisen Jenna drömmer om ett liv bortom det flottiga fik hon jobbar på och den svartsjuke man hon väntar barn med. Hon bakar fantastiska pajer som hon på terapeutiskt manér döper efter händelser i sitt liv. När hon möter stadens nye, stilige gynekolog får det oväntade konsekvenser." (Waitress/Adrienne Shelley)

Som vanligt måste en amerikansk film ha ett lyckligt slut ...

Det är dags för första festivalfilmen, Silent Light. Jag befinner mig i den stora salongen på biografen Sture, den orangeröda ridån lyser som eld, fiskar simmar över väven och i mitten står en bäver? kanske utter? men egentligen ser det ut som en ekorre med en plattfisk på magen. Så går ridån upp ...

"Den religiöse bonden Johan slits mellan sin fru Esther, med vilken han har sju barn, och passionen till älskarinnan Marianne. I det här ödesdramat om otrohet och skuld på den mexikanska landsbygden talar de monumentalt måleriska landskapen värdiga "Brokeback Mountain" lika mycket som tystnaden mellan orden som uttalas." (Silent Light/Carlos Reygadas)

Jo, nog var det mycken tystnad mellan orden ... Senare, på kvällen, i en tillbyggd biolåda på biografen Grand ser jag ett japanskt drama ...

"Förlusten ett barn kan avväpna livsviljan oavsett om man är förälder till ett offer eller en förövare. I Masahiro Kobayashis prisbelönta ”The Rebirth” möts två föräldrar vars tonårsdöttrar varit inblandade i ett grymt mordfall. Offrets far vägrar tala med mörderskans mor men slumpen för till slut samman deras plågade liv. I sin förträffliga enkelhet har Kobayashi skapat ett verklighetsinspirerat repetativt porträtt av hur ont det kan göra att bara andas." (The Rebirth/Masahiro Kobayashi)

På vägen hem konstaterar jag att månen vuxit till sig sedan igår ...

När jag kommer till stationen visar sig tåget vara 40 minuter försenat, hittar dock en sittplats i den inre väntsalen, som trots renovering ger ett slitet intryck. En obehaglig odör tränger sig på; utan tvivel har någon urinerat i ett hörn ... På tåget anmärker resenären i fåtöljen bredvid oroligt att "vi har likadana ryggsäckar, vi får inte ta fel". När jag visat logotypen på min packning verkar hon lugnad och återgår till sin Liza Marklund-deckare ... Tåget tappar inte någon ytterligare tid, och jag avslutar uppresan med att ta tunnelbanans blå linje norrut. Väl uppe ur underjorden ser jag månen lysa med kylig benvit glans, men luften känns ändå nästan ljum ...