Så blev det ett biobesök igen: Skådespelerskor i regi av Valeria Bruni Tedeschi, som tillika spelar huvudrollen i denna film från tiljans värld. Det handlar om en uppsättning av en rysk pjäs av Ivan Turgenjev (missade titeln på den) och Valeria är Marceline som i sin tur spelar Natalia Petrovna som i pjäsen är gift men dras till den unge informatorn på lantstället. Privat är Marcelina minst lika överspänd och neurotisk som sin scenroll, med den ytterligare komplikationen att hon börjar bli för gammal att få barn. Egentligen finns inga lyckliga människor i denna film, utom möjligen Marcelinas mamma som alltid haft tur i kärlek, till skillnad från de övriga i ensemblen.

Trots att filmen tidvis ger ett något virrigt intryck – nog ofrånkomligt med en intrig där aktörerna agerar skådespelare, och där såväl döda, levande och uppdiktade personer uppträder tillsammans – så måste jag ända erkänna att jag tyckte om filmen. Franska filmer har alltid en viss charm, åtminstone för undertecknad, som föredrar dialogdrivna filmer framför actionstyrda. En hel del bra musik förekommer också, företrädesvis New Orleans-jazz, och så lite Glenn Miller.

Som vanligt var det tunnsått med publik (kvalitetsfilm!) - vi var 4 st. Men eftersom SF bara tänker visa filmen tre gånger så hinner man inte förlora så mycket intäkter på den ...

En gammaldags hederlig skräckfilm utan datoranimerade effekter - finns den? Ja, jag såg en sådan film igår: Barnhemmet i regi av Juan Antonio Bayona som härmed begår sin debut.

Som filmtiteln antyder handlar det om hemskheter i ett gammalt hus. Laura, som en gång vistades i det stora huset, återvänder nu för att återöppna det som barnhem. Men huset har sin historia, och hennes egen lille son Simón skaffar sig låtsaskamrater han inte borde ha. En dag är han försvunnen och resten av filmen handlar om mammans försök att återfinna sonen, och hur mycket man kan vara villig att offra för att nå sitt mål. 
Kameran dröjer ofta vid Belén Ruedas (mammans) ansikte som inte är ett dugg Hollywoodskt, men kanske just därför levande. 

Tyckte om filmen - det blir en fyra i betyg.

Vad ska man säga om The Dark Knight (regi: Christopher Nolan)? Den kändes något lång – kunde gott ha kortats en halvtimme. Och datorn har nog fått hjälpa till lite väl mycket – i flera actionsekvenser i mörka miljöer var det svårt att uppfatta något utöver flimrande rörelser.
Behållningen av filmen skulle väl vara Batmans motståndare Jokern, som får Jack Nicholsons version i en tidigare film att verka söndagsskolemässig. Batman själv våndas över de problem som drabbar Gotham City, just genom att Jokern valt ut honom som motståndare i sin strävan att låta kaos triumfera över ordning. Tyvärr får vi inte se så mycket av den våndan eftersom den möjligen skyms av fladdermus-masken.
Och åtminstone jag saknar den poetiska stämning som vilade över Gotham City när Tim Burton satt i regissörsstolen …

Nej, det kan inte bli mer än en svag trea för denna film.

Så var sommaren slut, eller … I alla fall har det skett ett rejält väderomslag, och i och med det känns det helt rätt att åter börja besöka biosalongen.

Så då jag är tillbaka här på denna sida, och tillbaka är också Fox Mulder och Dana Scully i Arkiv X – I Want to Believe. Det har gått ett antal år sedan senast och ingen av dem är längre FBI-agent. Scully jobbar som läkare på ett sjukhus och Mulder – ja, han verkar väl mest gå och dega. Men så en dag är det någon inom FBI som tycker att Mulders specialkompetens på ”det udda” behövs för att lösa ett fall och så dras de båda in igen, eftersom Mulder behöver Scully vid sin sida.

Jag ska inte avslöja några detaljer om handlingen, men det handlar inte om några statliga konspirationer med utomjordisk anknytning, utan det är betydligt mer ordinärt och handfast, och det fungerar. Man behöver alltså inte vara en inbiten Arkiv X-fan för att hänga med. Men för dem som följde TV-serien är igenkänningsfaktorn hög, med de eviga diskussionerna mellan Mulder och Scully och diverse referenser till gamla tider, både i dialogen och rent visuellt, plus några melodisnuttar i början och slutet.

Jag tyckte att det var ett plus att filmen utspelas på vintern; det bidrar till att accentuera den kyliga tonen i berättandet. Det bästa med filmen - tycker jag - är den ständigt pågående konflikten mellan intuitive Mulder  och skeptiska Scully, en sorts dialog mellan tro och vetande som aldrig reduceras till enbart svart och vitt. Filmen är mörk, men ändå hoppfull. "Ge inte upp" är en nyckelreplik.