Det var faktiskt hyfsat med publiktillströmning till visningen av Manhattan Short Film Festival häromkvällen. 12 kortfilmer som under en vecka visas på ett antal platser över världen. Efteråt röstar man på den film man tyckte bäst om. När alla röster räknats vet man vilken film som vann detta år.

Detta år utgjordes finalfältet av filmer från USA(2), England(2), Holland, Israel, Irland, Danmark, Nya Zealand, Australien, Indien och Spanien. Den kortaste filmen var tre minuter och den längsta sexton. En var tecknad.

Det som är roligt med kortfilmskvällar är att man får se så många olika slags filmer nästan på en gång. Och ju fler filmer, desto större chans att få se något riktigt bra. Så det blev en lyckad kväll. Och min röst gick till den holländska filmen om en kypare ... den lär väl inte bli totalsegrare, men för mig var den sevärd.

Det har gått några dagar sedan jag såg Maria Larssons eviga ögonblick av JanTroell.
En ny film från denne regissör är en stor händelse i åtminstone den svenska filmvärlden, så jag hade stora förhoppningar när jag slog mig ner i biofåtöljen. Efter föreställningen var min känsla dock "Var det inte mer än så ... ?" Kanske berodde detta till del på bristande koncentration från min sida eftersom jag råkat hamna vid ett par som tydligen trodde de satt hemma i sin egen TV-soffa ...

Nu, några dagar senare, finner jag att filmen börjat mogna till sig i mitt minnes ekfat. Smak och doft börjar bli mer komplex ... kanske inte Troells allra bästa årgång, men ändå helt klart prisvärd - så blir den ju också Sveriges bidrag till nästa Oscarsgala.

Filmen utspelas i en miljö som vi sett många gånger förr, arbetarnas misär i början av seklet. Vi får ta del av hamnstrejk, Amalthea-attentatet, supande och syndikalism återgivet i en återhållsam färgskala. Men det är ju Maria som filmen handlar om - en arbetarhustru som föder barn efter barn och som sliter hemma vid symaskinen för att få ihop till livets nödtorft. Det finns dock något som gör henne annorlunda än de andra arbetarkvinnorna - hon har en kamera som hon en gång vunnit på lotteri. Eftersom hon aldrig använt den vill hon sälja den, men mannen i fotoaffären får henne så småningom på andra tankar. Så blir kameran en ingång till en annan värld, en värld som hon ändå aldrig kan kliva in i till fullo, men som alltid finns där som en längtan.

Mörkret sänker sig över sena septemberkvällen och likaså i biografsalongen där jag tagit plats för att beskåda Citronlunden (regi Eran Riklis, Israel).

Änkan Salma bor vid gränsen mellan Israel och Västbanken där hon hankar sig fram på inkomsterna från sin ärvda citronlund. En dag får hon en ny granne, ingen mindre än Israels försvarsminister och hennes bekymmer börjar. Säkerhetstjänsten kräver att hennes odling ska jämnas med marken eftersom terrorister kan attackera ministern i skydd av träden. Så börjar en vandring genom olika rättsinstanser, fram till det oundvikliga slutet.

Filmens behållning är egentligen skildringen av en kvinna med stor moralisk resning som inte låter sig kuvas av övermakten. Försvarsministerns fru är också ett fint porträtt av en kvinna som även hon kommer till insikt om sitt eget liv.

En sympatisk film, trots det svåra ämnet, den olösliga konflikten mellan Israel och Palestina.

Filmen Expired har kommit till min Filmstad. Jag skulle gärna vilja se den, men tyvärr har man valt att gömma undan den med en visningstid kl 21:30. Lite jobbigt för den som ska upp tidigt och arbeta. Dessutom verkar den bli kortlivad om man får tro SF:s hemsida. Så gjorde man också med La Zona - sen föreställning och bara några dagar på repertoaren.

Det kanske ska vara så med smultron ...