Det blev ytterligare två filmer denna min sista festivaldag. Wong Kar-wai har fräschat upp sin tidiga martial arts-film Ashes of Time och den visades nu på nytt i samband med att regissören fick ta emot en bronshäst, det s k Visionary Award. Det här utspelas på feodaltiden i Kina. Ou-Yang Feng har dragit sig tillbaka till en tillflyktsort på stäppen för att glömma en förlorad kärlek. Folk söker sig till honom för att köpa den tjänst han erbjuder - att döda för pengar. Det finns väl inte så mycket handling i den här filmen, men desto mer poesi i berättandet, både i Christopher Doyles eminenta foto och i citaten från den kinesiska almanackan som inleder varje episod av hågkomster. En romantisk martial arts-film som vars stämningar dröjer sig kvar ...

... ända tills den sista filmen The Good, The Bad, the Weird av Jee-Woon Kim, som verkligen blåser rent i skallen. Utspelas i 30-talets Manchuriet där ett antal protagonister, banditer, prisjägare, japanska armén, frihetskämpar alla slåss om en skattkarta i ett sanslöst uppskruvat tempo. Den gode, den onde, den fule multiplicerat med Indiana Jones är en bra karakteristik.

Tidigt uppe denna grå novembermorgon och glest med folk på tunnelbanan. Begav mig som så ofta denna festival till Grand på Sveavägen, nu för en visning av Daytime Drinking av debuterande Young-Seok Noh från Sydkorea. Filmen handlar om en ung man som just blivit övergiven av sin flickvän och hans kompisar försöker muntra upp honom. De bestämmer att nästa dag åka till marknaden i staden J. Men snart visar det sig att vår hjälte är den ende som åkt till staden, de andra skyller på förhinder av olika slag. Och någon marknad är det inte heller. Så börjar en odyssé av möten med märkliga människor och konstiga situationer. Man lider med huvudpersonen men har samtidigt väldigt roligt på ett stillsamt sätt. Synd att de enda koreanska filmer som visas på svenska biografer är antingen skräckisar eller våldsfilmer ...

Ingen filmfestival utan en nordisk film - i år blev det den danska Dancers av Pernille Fischer Christensen. Annika är lärare på en dansskola, ett gammalt familjeföretag inhyst i en lika gammal byggnad, där strömmen försvinner titt som tätt. När elsystemet äntligen ska renoveras blir Annika intresserad av elektrikern Lasse, något som inte är helt utan komplikationer eftersom det visar sig att han nyss kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett straff för våldtäkt. Så, kan Annika lita på Lasse? Övervinner kärleken allt? Det får vi väl själva fundera på ...
Intressant i alla fall att danskarna fortsätter att göra bra och intelligent film. På den här sidan sundet finns som bekant få ljus i mörkret.

Trots gårdagens sena film kom jag iväg till förmiddagsfilmen Better Things av Duane Hopkins, som visade sig vara en ganska svart historia från engelsk landsbygd. När filmen börjar är det begravning av en ung kvinna som dött av en överdos. Sedan får vi växelvis följa ett antal personer i olika stadier av ensamhet och drogproblem. Det blir inte särskilt muntert och den ungdomliga publiken verkade ganska dämpad efteråt. Jag hade också själv svårt att skaka av mig den dystra stämningen ...

Senare på eftermiddagen fortsatte jag med Wendy & Lucy av Kelly Reichardt, även den en film i serien American Independents, dvs filmer långt bortom Hollywoods glättade värld. Filmen öppnar med att den unga kvinnan Wendy rastar sin hund Lucy i ett skogsområde. Senare får vi se henne sovandes i sin rishög till bil i ett industriområde. Man får inte reda på mycket om Wendy, utom att hon är på väg till Alaska för att söka jobb. Pengar har hon det knapert med, och begår misstaget att snatta en burk hundmat i snabbköpet, vilket renderar henne en eftermiddag i häktet samt böter. Och så har Lucy försvunnit under tiden. Bilen har också slutgiltigt pajat ihop. När filmen slutar sitter hon ensam i en godsvagn på väg till Alaska. Jag blev inte riktigt klok på Wendy, det är svårt att ta henne till sig, men ändå känner man en viss sympati. En klart minimalistisk film.

Kvällsföreställningen var Frozen River av Courtney Hunt. Jag hade planer på att hoppa över denna visning eftersom den låg väldigt sent på kvällen, men som tur var gjorde jag inte det. Det är dagarna före jul och Rays man har stuckit med besparingarna och lämnat henne med de två barnen och alla avbetalningar. Av slump och av nödvändighet dras hon in i illegal verksamhet, att smuggla människor över floden mellan Kanada och USA. Till sin hjälp har hon en ung indiankvinna som bor i en husvagn i mohawkreservatet och som sysslat med den här typen av affärer tidigare. Det här är en riktigt spännade dramafilm, där brottslingarna inte är några hårdhudade kriminella utan riktiga människor med problem som inte tycks kunna lösas inom samhällets ramar. Den sista smuggelresan går naturligtvis inte som planerat, men slutet bjuder ändå på en överraskning. Handlingen utspelas i ett vintrigt landskap, och man riktigt känner kylan bita i kinderna där man sitter i biofåtöljen ...

Uppe tidigt - första föreställningen är redan klockan nio på morgonen, men trots det blir salongen fylld till nästan sista plats. Ännu en indie-film - Medicine for Melancholy av Barry Jenkins. OK, jag erkänner att jag drogs till den här filmen på grund av dess titel, men så mycket till medicin fanns kanske inte att hämta. Filmen utspelas i San Fransisco, vi följer en man och en kvinna under ett dygn från de att de lämnar ett party på morgonen tills dess att de skiljs igen nästa morgon. Det är inte mycket som händer, egentligen, men det är vackert filmat, kameran dröjer vid ansiktena, och deras samtal förblir trevande. Färgskalan är ordentligt nedtonad, nästan svart-vit, men man kan ana sig till färgen på deras T-tröjor ... Självklart är soundtracket också bra, jag sitter kvar under eftertexterna för att se vilka låtarna var och vilka som spelade. När jag kommer ut från bion har snön nästan smält undan helt från trottoarerna ...

Blev en sen kväll ... började med den franska En julberättelse av Arnaud Desplechin med bland annat Catherine Deneuve, hon som aldrig åldras, åtminstone inte på film, eller såvida man inte kommer tillräckligt nära som någon sa i Simpsons ... Det här är en film som handlar om en familj med många medlemmar som samlas för att fira jul - tänk Ingmar Bergman, tänk Fanny och Alexander. Modern har drabbats av en livshotande cancer och behöver en benmärgstransplantation, men vem passar? Den utstötte slarvern eller den schizofrene dottersonen? Som så ofta med franska filmer är det dialogen som bär fram handlingen, men ibland blir det lite för stillastående, särskilt om filmen är 150 minuter lång. Film ska ju vara ett visuellt medium ...

Sedan över kanalen till England och Mike Leigh med Happy-Go-Lucky. Denne regissör brukar ha en rejäl dos med samhällskritik i sina filmer, men här har han nöjt sig med ett kryddmått - det finns en socialarbetare, en hemlös man och en rasistisk bilskollärare, men huvudpersonen är Poppy, en 30-årig lågstadielärarinna som delar våning sedan tio år med en kollega. Poppy är alltid optimistisk och ser livet från den ljusa sidan, alltid redo med ett skämt, men är det så enkelt? Bakom den glättiga ytan och den lättsamma jargongen kan man ana något mer. Och London är vackert på våren.

Åter en dag med tre filmer och tre helt olika världar.
Inleder med Dream av den koreanske regissören Kim Ki-duk, en av mina absoluta favoriter. I denna hans senaste film handlar det om dröm och verklighet. När Jin, en framgångsrik konstnär, sover och drömmer så agerar sömngångerskan Ran samtidigt ut hans drömmar i verkligheten. När de träffas och försöker reda ut vad som pågår blir det om möjligt ännu trassligare ... Det här är en typisk Kim Ki-duk-film, mycket vacker men samtidigt med grymma inslag, och en buddistisk livssyn som får fullt genomslag i slutet. Ibland känns den som en modern variant av de ödesbestämda film noir-klassikerna. Minnesvärd.

Förresten så kollade jag speciellt in i DN omskrivna ekorren på ridån framför bioduken. Varför ser han egentligen så ledsen ut? Och varför har han fångat en fisk? Är han ingen ekorre utan en utter?

Senare, nu på biografen Saga, är det dags för kanadensisk film. Atom Egoyan är tillbaka med dramat Adoration. Och lika glädjande är att få återse Arsinée Khanjian på bioduken. Gymnasieeleven Simon har i uppdrag att översätta en text om ett terrorattentat, men när han skriver in sig själv och sin familj i handlingen uppstår förvecklingar. Vad är egentligen sanning och vad är lögn? Det här är en film där rollkaraktärerna visar sig ha andra sidor och förbindelser än vad som först framgår.

Efter avslutningen på den förra filmen är det bara att gå ut och kliva in igen i samma salong igen, nu på föreställningen Tokyo! Mycket folk, mestadels ungdomar, har samlats för att se denna episodfilm (tre olika regissörer) om livet i Tokyo. Den första episoden av Michel Gondry handlar om ett ungt par som kommer till staden där han hoppas göra karriär som filmregissör. Hon har inga direkta planer och driver väl mest omkring letandes efter lägenhet så att de kan flytta ut från kompisens trångbodda lya. Så en dag märker hon att hon kan förvandla sig till en stol ... Poetiskt i Gondrys egen stil. Episod nummer två är signerad Leon Carax och handlar om en galning som dyker upp ur kloaksystemet och ställer till oreda minst sagt. En helt galen film, men rolig. Sista delen är av Bong Joon-Hoo och berättar om en person som inte varit utanför sin lägenhet på elva år. Men så kommer det vackra och mystiska pizzabudet, han blir kär och tvingas ge sig ut i staden för att leta efter henne ...