Är det någon som minns kommissarie Foyle?

Jag har för mig att det gick några avsnitt i somras på SVT om denne stillsamme detektiv som kämpar mot brottsligheten i en engelsk avkrok under andra världskriget. Foyle, återhållet spelad av Michael Kitchen, har en egenhet: när han råkar ut för en person vars handlande strider mot Foyles egen moraliska övertygelse skälver den annars så brittiskt stela överläppen till i en nästan omärklig grimas. En minimal rörelse, en krusning som lägger sig lika fort som den dragit upp.

Av någon outgrundlig anledning dök denne kommissarie Foyle upp i mina tankar igår och jag kom därför att tillbringa en stund framför badrumsspegeln i ett försök att lägga mig till med dennes förfinade uttryck för protest mot världens orättvisor. Behöver jag tillägga att mina försök hittills inte har rönt någon vidare framgång?

Bestämde mig för att avvika från mönstret och lämna de filmrelaterade inläggen, i alla fall för denna gång - jag har ju inga nya filmbesök att skriva om ...
Så det får handla om bokrean i stället. Förr i tiden gick man alltid till sin boklåda för att fynda när den öppnade på morgonen. Sedan började oskicket att starta rean vid midnatt, vilket inte kändes som en hit för min del. Då började jag beställa från reakatalogen i stället för att köa mitt i natten. Och numera är det naturligtvis nätet som gäller.

Här följer min beställning innevarande år:
Åke Abrahamsson - Stockholm, en utopisk historia (stadsplanering)
Stewe Claesson - De tiotusen tingen (roman om kärlek och skrotbilar)
Brent Elliott - Flora (trädgårdsväxternas kulturhistoria)
Peter Englund - Silvermasken (om drottning Kristina)
Jesper Hall - Träna schack ("lärobok")
Hitomi Kanehara - Snakes and Earrings (roman om japanska ungdomar)
David King - Drömmen om Atlantis (Olof Rudbecks)
Torgny Lindgren - Dorés bibel (västerbottniskt om människan)
Erlend Loe - Doppler (om en man och en älg)
Thomas Mann - Buddenbrooks (familjekrönika)
Sjón - Skugga-Baldur (isländsk roman)

En salig blandning, som synes. Om man är välvillig kan det tolkas som att jag är en mångsidig person. Eller splittrad, som jag själv skulle säga.

Oscarsgalan har kommit och gått. Det finns ingenting jag kan säga om den. Dels för att jag inte såg den. Dels för att statyetterna som delades ut hör ihop med filmer som jag inte har sett. Jo, Försoning, som fick för bästa filmmusik. Men eftersom jag inte vet något om de andra kandidaterna i denna kategori kan jag inte avge något omdöme ... fast inte minns jag att det var något speciellt med musiken i Försoning. Är det någon annan som minns?

- Jag brukar inte se på film när de visas på reklamkanalerna, detta på grund av de många avbrotten. Speciellt ogillar jag TV4s tilltag att göra långpaus i filmer för att istället visa nyheter. Tänk om SF skulle börja göra något liknande på Filmstaden-biograferna ...
- För den som tål reklamavbrott kan jag väl ändå passa på att lägga ett gott ord för Bara en dag på Kanal 5. Observera dock att detta är en dialogfilm med mycket lite av egentlig handling. Skall den etiketteras så blir det väl romantiskt drama. Den som gillar denna film bör nog också spana in föregångaren Bara en natt (som kom nio år tidigare) med samma skådespelare (Julie Delpy och Ethan Hawke) och regissör (Richard Linklater). Fast allra helst bör man se nattfilmen först ...

Om det är någon som tröttnar på melodifestivalen ikväll så har jag ett tips - slå över till SVT2 klockan 21:05 och filmen Den bästa av mödrar (regi Klaus Härö). Filmen handlar om en finsk pojke som placeras i ett svenskt fosterhem under 2:a världskriget. Han har svårt att finna sig tillrätta i sin nya familj, och vice versa. Detta är en av de bästa svenska (nåja, svensk/finska då) filmerna på senare år, med utmärkta skådespelarinsatser överlag (missa inte Brasse Brännström!).

Men eftersom jag redan sett denna film på bio blir jag nog kvar framför melodifestivalen ändå ...

- Igår besökte jag den kommunala biografen för att avnjuta lite "kvalitetsfilm". Tyvärr håller väl varken ljud, bild eller sittkomfort ordinär "Filmstadsstandard", men det cineastiska utbudet ligger på en något högre nivå. Så man får ta det onda med det goda (som Lars von Trier brukade säga ...)
- På repertoaren denna kväll stod Lady Chatterley (i regi av Pascale Ferran), en fransk helaftonsfilm på 2 timmar och 41 minuter. Inget ont i det, jag brukar tycka om filmer som tar den tid som behövs för att lägga fram sin berättelse. Så även denna gång. Eftersom jag inte har läst boken av D H Lawrence (skäms! det är ju en klassiker) som filmen bygger på så hade jag inga förutfattade meningar i huvudet när jag intog min förhandsbokade plats i biosalongen. Tyvärr var det inte särskilt många som valt denna film som sitt torsdagsnöje ...
- Storyn låter sig sammanfattas i få ord: slottsfru bedrar sin invalidiserade man med godsets skogvaktare. Men som så ofta är det inte själva handlingen som är det viktiga utan det som händer mellan de inblandade personerna. Lady Constance behåller sin förtjusande oskuldsfulla naivitet filmen igenom, och skogvaktaren visar sig vara en annan än vad man först kunde tro. Till och med den krigsskadade godsherren är inte helt utan försonande drag ... Det är en mycket vacker film där de måleriska landskapsvyerna är lika viktiga som kärleksmötena i skogvaktarstugan. Jag tyckte mycket om Marina Hands i huvudrollen. Och trots att filmen tidsmässigt var lång kom slutet ändå alldeles för fort ...

- Åmål och Pajala är två orter som blev rikskända genom filmerna Fucking Åmål och Populärmusik från Vittula - men hur påverkades människorna som bor där?  Svaret på den frågan kan ha landat i min brevlåda i form av Filmkonst nr 112, en publikation från Göteborg Film Festival.

- Man vet aldrig riktigt var man har Filmkonst - ibland uppenbarar den sig som en bok, ibland mer som ett häfte, någon gång som en DVD, eller nu senast som ett reportage i form av tecknad serie. Det är Anders Annikas som i Fucking Vittula ritar och berättar om hur Åmål- och Pajalaborna mår idag. Eller som baksidestexten till den 128-sidiga volymen lyder: "... ett pricksäkert porträtt av den svenska småstadens väl och ve."

Idag hade en kollega förargat sig över en osaklig filmrecension i en morgontidning vars namn jag inte tänker nämna här, och efter att nu ha tagit del av det aktuella alstret kan jag konstatera att kritiken inte var obefogad. Utan att gå in på några detaljer så hittar jag formuleringar som verkar vara en smula dåligt underbyggda.

Det är lite trist faktiskt. Som recensent bör man utgå från sig själv och basera sina åsikter på det man faktiskt vet och inte hemfalla åt lösa spekulationer eller allmänt tyckande. Eller har jag fel?

Hur som helst, jag blev faktiskt lite intresserad av att gå och titta på filmen som fick den dåliga recensionen ...