Min sista dag på festivalen gick i kvinnornas tecken. Först ut var 11-åriga Stella i den franska filmen med samma namn. Terminsstart och Stella har hamnat i en "fin" skola, men med sin bakgrund (hennes föräldrar driver en simpel bar) får hon problem att anpassa sig till sin nya miljö. Innan filmen är slut läser hon dock Marguerite Duras för nöjes skull och tycker att överklassskolan kan vara det bästa som hänt henne.

Turkiska filmer visas inte särskilt ofta i Sverige, men just Turkiet var ett eget fokusområde för innevarande årgång av festivalen. Mitt val blev My Marlon and Brando, vars huvudperson är en kvinna från Istanbul som på en filminspelning träffat en kurdisk man från Norra Irak. Just när han skall resa till henne anfaller USA Irak och gränsen stängs. Hon bestämmer sig då för att själv ändå försöka ta sig till honom. Det bler en resa från det moderna, sekulariserade Istanbul in i fundamentalismens land. Ju längre hon reser, desto svårare blir det för henne som ensam kvinna ...

I dagens tredje film Francaise möter vi Sofia som alltsedan den påtvingade flytten för tio år sedan från Frankrike till Marocko drivs av en brinnande längtan att återvända till det land där hon föddes, något som hennes familj inte kan eller vill förstå. I stället vill modern se henne bortgift med en lämplig ung man ... Hafsia Herzi gör ett fint porträtt av en kvinna som har svårt att acceptera det mönster som det traditionella arabiska samhället vill tvinga in henne i.

Festivalens avslutningsfilm för min del blev den thailändska A Moment in June, som handlar om kärleksrelationer som utspelas både i nutid och för trettio år sedan. Berättelserna vävs ihop på ett sinnrikt sätt genom skildringen av arbetet med uppsättningen av en teaterpjäs, som i själva verket är ytterligare ett återberättande av en av trådarna i filmen. En mycket vacker film, där miljöerna och musiken skapar en särskild stämning ...

Innan fredagens filmpass börjat hinner jag med ett besök på Röhsska muséet. Därifrån tar jag med mig några frågor om design: "Behöver design vara en produkt?" - "Är design ett sätt att tänka?" - "När blir någon designer?" Och så passar jag förstås på att återknyta bekantskapen med Hiroshiges träsnitt ur serien "53 stationer på Tokaidovägen", denna mytomspunna färdväg mellan Edo och Kyoto med sina rastställen, varma bad och vackra vyer samt dito kvinnor.

Åker spårvagn - för första gången detta Göteborgsbesök - till Chalmers, där den argentinska filmen A boyfriend for my wife ska visas. Kommer lite sent, så som omväxling jag slipper jag vänta i insläppskön, men tursamt nog finner jag ändå en hyfsad plats. Utbyter festivalerfarenheter med bänkgrannen - visar sig att även hon sett och gillat Lady Jane och Slumdog Millionaire. Nåväl, den aktuella visningen visar sig vara en relationskomedi om en man som tröttnat på sin fru, och som tar hjälp för att bli av med henne, bara för att sedan ångra sig ... Innehöll några roliga episoder, men utgjorde knappast någon höjdpunkt på festivalen.

Senare på kvällen betecknar Lionel Baier, regissören till Un autre homme, publiken som modig som har valt att se hans svartvita film. Personligen har jag inget emot s/v film, ibland kan frånvaron av färg faktiskt skänka en större pregnans, speciellt åt ansikten. Filmen handlade om en tämligen osympatisk ung man som får jobb på en lokaltidning, för att bl a skriva positiva recensioner om filmerna på den lokala biografen. När han gjort sig omöjlig i denna roll börjar han gå på pressvisningar på filmer i Lausanne, men snart är det filmkritikern Rosa snarare än filmerna som lockar ... På efterföljande Q&A berättade Baier att hemma i Schweiz är det ingen som är det minsta intresserad av hans filmer, medan resten av världen verkar uppskatta dem desto mer. Så ock undertecknad.

Torsdag, och bara två filmer på mitt program - har biotröttheten satt in? Men nej, det är bara en andhämtningspaus innan tempot ska dras upp igen när festivalen närmar sig målrakan ...
Tack vare insättandet av denna närmast filmfria vilodag, hade jag gott om tid att ägna dagen åt andra kulturella aktiviteter, som shopping. Finanskrisen har slagit hårt mot modebranschen och detta faktum tillsammans med butikernas reafinaler skapar ett gyllene tillfälle att förnya garderoben för en billig penning. Så med den modebloggande sonens goda minne har jag stödköpt Acne, Filippa K, Hope, Whyred. Skjortor och jeans i svensk design.

efter slutrean
står skyltdockorna
nakna i fönstren

Så småningom blev det biodags. Först ut Better Than Ever, en spansk film av Dolores Payas, som också hedrade publiken med sin närvaro, och som introducerade sin film genom att påstå att det var en komedi för kvinnor i klimakteriet. Som man skruvade jag oroligt på mig i fåtöljen, men när ljuset dämpades och filmen tog sin början visade det sig att oron varit obefogad. Filmen var riktigt underhållande, kort sagt en lysande färgklick denna grå vinterdag. Och Victoria Abril i huvudrollen är ju inte fel ...

Sista filmen ut denna kväll var kinesisk (jag hamnar ofta på asiatiska filmer), Dada's Dance, om en flicka som rymmer hemifrån med grannpojken. Inte så mycket att orda om egentligen, en trevande kärlekshistoria, en berättelse om att bli vuxen. Bra, men inget att lägga på minnet. Personen i fåtöljen bredvid verkade ha tagit en tupplur ...

Trist att stadens caféer stänger så tidigt, de flesta redan klockan nitton. Man går ju inte gärna in på en pub för att beställa kvällskaffe. Tur att det finns 7/11.

Avslutar med en notering ur kuriosakabinettet - i år springer jag inte uppför trapporna den sista biten till nattlogiet. Får väl skylla på ljumskskadan ... 

På onsdagen stod endast tre filmer på programmet, varför jag hade ledig tid till att, som varje år, botanisera en smula i Clara Bookshop. Och, som varje år, lämnade jag denna engelska bokhandel med ett antal konstkort - ett par träsnitt med kvällsvyer över vatten och berg signerade Hiroshige samt några melankoliska interiörer av Edward Hopper.

Och de tre filmerna? På morgonen tog jag plats på Draken för att beskåda den mexikanska filmen Parque Via som är med och tävlar om Ingmar Bergmans pris. En långsamt berätta historia om Beto som sedan många år haft som enda syssla att sköta om sin arbetsgivares hus. Vi följer honom i hans dagliga rutiner - fönsterputsning, gräsklippning, studerna framför TV-apparaten. Men en dag är huset sålt, och Beto ...

Varje ny dag kan innebära en ny favoritfilm, och denna dag fastnade jag särskilt för Il y a longtemps que je t'aime. Juliette kommer, efter att ha tillbringat 15 år i fängelse, till sin systers familj i Nancy för att återanpassas till samhället. En enkel men ändå gripande film om en kvinna med ett svårt förflutet. Kristin Scott Thomas övertygar i rollen som den sorgsna, tystlåtna kvinnan som så småningom börjar hitta tillbaka till livet.

Dagen avslutades i Rumänien med filmen Crossing Dates, som innehåller tre episoder med anknytning till ett fängelse där respektive rollfigurers öden korsas på oväntade sätt. Efter visningen blev det frågestund (eller Q&A, som man säger här) med den kvinnliga regissören Anca Damian, som berättade vad hon ville med sin film och hur den tagits emot på andra filmfestivaler. Intressant.

Varje filmfestival värd namnet bör inkludera en kinesisk film med tåg i ett snöigt landskap. I morse såg jag just en sådan vid namn Jalainur  - snödrev över vindpinade slätter, huttrande banarbetare vid gruvjärnvägen, pysande ånga från lokomotiven. Och som så ofta har den yttre resan sin inre motsvarighet.

Man tillbringar mycket tid med att stå i kö i väntan på insläppet till salongen, och då blir man åhörare till många konversationer. Det är slående att människor har så olika uppfattning om filmerna som visas, och med en sådan bredd på utbudet är det inte så förvånande att var och en kan hitta just sin favoritfilm.

Dagens tidiga kvällsfilm har alla förutsättningar att hamna högt på min personliga rankinglista när den här festivalen skall summeras om några dagar. The Photograph, en indonesisk film med två helt olika personer i centrum - den dödssjuke porträttfotografen Johan, och Sita som arbetar på karaokebar för att gneta ihop pengar till sin dotter och sin sjuka mormor. Sita hyr ett rum hos fotografen men kommer så småningom att hjälpa honom med allehanda sysslor och ta hand om honom under hans sista tid i livet. En film fylld av både melankoli och humanism.

Tidigare denna dag bevistade jag den franska filmen Lady Jane av Robert Guediguian. Här bjuder han oss på ett noir-drama där händelser femton år i det förflutna får sin ödesbestämda upplösning i nutid. Verkligt snyggt!

Är det någon som saknar TV-programmet Vem vill bli miljonär? Jag avslutade kvällspasset med Danny Boyles Slumdog Millionaire, om en ung man från slummen som oförmodat vinner högsta vinsten, 20 miljoner rupier, i den indiska versionen av denna frågesport. I återblickar får vi följa hans uppväxt och hur det kommer sig att han kunnat ge svaren på tävlingsfrågorna. Egentligen är detta i grunden en ganska enkel melodram, men den serveras på ett så oemotståndligt sätt och med ett sånt flyt och driv att man bara måste kapitulera! Missa inte denna när den kommer upp på biograferna ...

Ägnar mig åt en förmiddagspromenad i det gråmulna men milda vädret. Kommer till en plats där ett likaledes grått monument markerar minnet av Raoul Wallenbergs insatser. En bit därifrån på en sidogata råkar jag på ett bostadshus med intressanta reliefer som jag förevigar med min medhavda kamera. Strax därefter anländer jag till Götaplatsen där havsguden tycks ha hamnat på torra land. Av hans bekymrade anletsdrag sluter jag mig till att han inte uppskattar att vattnet tömts ur fontänen. Havsvarelserna runt honom verkar nära att ge upp - men kanske finns ännu några droppar saltvatten i snäckan i gudens lyfta hand ...

I närheten ligger biografen Roy (som fått sitt nuvarande namn genom att två bokstäver i slutet har strukits, antagligen för att hedra en inte alltför okänd svensk filmauteur) där jag får sällskap av en skolklass och det vanliga antalet pensionärer för en visning av PK.COM.CN, vars handling kretsar kring tre unga medicinstuderande. En film ur den unga generationens kinesiska filmgarde som nyttjar allehanda stilgrepp - spelfilm, fast i dekorativa expressiva miljöer, animation, dans och musik. Det fungerar faktiskt, kanske för att temat är just kreativitet och att inte stänga den inne - ett ämne som intresserar mig i högsta grad.

Avslutningsfilm denna dag är Synecdoche, New York i regi av Charlie Kaufmann, mannen bakom en rad egensinniga och skruvade filmmanus som Being John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Nu när han själv står som regissör blir det lite för mycket av det goda - onekligen är det uppfinningsrikt, utan tvivel är skådespelarna bra, men det tar för lång tid att komma till punkt ... Hade faktiskt större utbyte av den tyska filmen Alter und Schönheit om en cancersjuk medelålders man som nu behöver ta hjälp av sina ungdomsvänner för att sona en oförrätt i sitt förflutna. Denna film gav mig även:

på bottnen
av den tömda poolen
hoppar en groda

Finns det angenämare sätt att resa än med tåg? Med vinterrocken undanhängd och väskan stuvad på bagagehyllan lutar man sig med fördel tillbaka i fåtöljen och låter landskapet glida förbi, och när man tröttnat på att betrakta växlingen mellan skogar och fält, vad kan då vara lämpligare än att ta fram sin medhavda bok och försjunka i en annan värld - i detta fall Bangalore, Indien, med benägen hjälp från Aravind Adigas The White Tiger?
Från Vingåker över Hallsberg och framåt vältrade sig dimman över nejderna, men väl inne i Västergötland förmådde solen äntligen tränga igenom det vita. En sjö glimtade till mellan träden och bidrog med inspiration...

isflak på sjön -
pusslet vi lade
har gått isär

Framme i Göteborg flanerade jag omkring bland begivenheterna i stationsbyggnaden innan jag fann för gott att inta en kopp Grön Passion med grovscones. Sålunda tillfreds styrde jag mina steg genom staden med destination Järntorget och bigrafen Draken för att hämta ut mina biljetter, denna gång med hjälp av en nyordning benämnd printomat.

Efter någon timmes vila på mitt logi var det hög tid att begå festivalpremiär på Handels med Moscow, Belgium, som visade sig vara en feelgood-film om en medelålders postkassörska vars make lämnat henne för en yngre förmåga. Vår hjältinnas tillvaro har sedan dess varit tämligen trist, men en dag råkar hon bokstavligen stöta ihop med en lastbilschaufför ... Efter föreställningen äntrade regissören Christophe van Rompaey scenen och berättade om arbetet med filmen.

Precis som rökaren behöver sina cigarretter och joggaren sitt spår, så behöver filmentusiasten sitt biomörker och bloggaren sin blogg ...

Det drar ihop sig till Göteborgs Internationella FilmFestival igen och för min del betyder det tjugo föreställningar på åtta biografer under sju dagar. Förhoppningsvis hinner jag med några andra aktiviteter också ...

Termometern visar fem plusgrader och väderprognosen ser inte helt avskräckande ut denna söndagsmorgon när jag gör mig klar för resan till västkusten.

resväskan packad -
hopvikta förväntningar
och rena kläder