I går var jag på The Wrestler (regi Darren Aronofsky) och mitt första intryck var "så där". Vid närmare eftertanke har jag dock kommit att revidera upp betyget. Kanske berodde min initiala uppfattning på en negativ inställning till "wrestling", som ju är mera show än sport, eftersom matcherna är uppgjorda och mer eller mindre koreograferade. 
Hur som helst, i den aktuella filmen får vi följa den avdankade brottaren Randy the Ram (Mickey Rourke), vars storhetstid inföll för tjugo år sedan men som numera hankar sig fram som lagerarbetare på vardagarna och i brottningsringen på helgerna. Förutom brottarkollegerna och publiken har han inget som förmår lysa upp tillvaron, utom möjligen ett besök på strippklubben då och då.
Efter en tämligen blodig match med inblandning av diverse verktyg orkar hans utslitna, drogade kropp inte längre, vilket får honom att lägga ner brottningen och i stället försöka hitta ett till ett vanligt liv. Han får jobb i snabbköpets charkavdelning, försöker lappa ihop sin relation till dottern han övergivit, börjar uppvakta en av sina strippbekanta. Men det mesta går snett, och till slut återstår bara att än en gång kliva upp i ringen ... 
Det intressanta är att man känner stor sympati hela vägen för Randy.
Och regissören har verkligen lyckats göra så att man känner sig närvarande i filmen. Trots att det hela är väldigt förutsägbart har man inte tråkigt en sekund på vägen.
Kanske borde Rourke ha fått en Oscar i alla fall ...

Oscarsgalan är över, och det gick som jag hoppades - bästa film och bästa regi till Slumdog Millionaire!
Att Sean Penn skulle få företräde framför Mickey Rourke som bästa manliga skådespelare var logiskt - Penn är obestridligen en större skådespelare än Rourke, detta sagt utan att jag sett deras aktuella insatser ...
Kate Winslet för bästa kvinnliga huvudroll kan jag inte kommentera eftersom jag inte sett hennes film The Reader ...
The Dark Knight har jag sett, och har därför inget att erinra mot valet av Heath Ledger för bästa manliga biroll. Tvärtom.
Att Penelope Cruz skulle erövra statyetten för bästa kvinnliga biroll kom dock som en överraskning för mig, men jag kan bara jämföra med Taraji P Henson i Benjamin Button, och då vinner nog ända Cruz ... 
Priset för bästa utländska film gick till japanska Departures, och man ju kan ju hoppas att den dyker upp på bio så småningom - den handlar om en cellist som blir arbetslös men som hittar ett nytt och lite speciellt jobb, inte i resebranschen som han först trodde, utan något helt annat ...

En illusion har krossats - den svenska filmkritikens nestor Nils Petter Sundgren lystrar ingalunda till namnet Petter. Nej, han är döpt till Nils Henrik Christian läser jag i DN med anledning av hans 80-årsdag. 

Lärdom - ta ingenting för givet.

Dags att åter sjunka ner i den lokala biofåtöljen: Revolutionary Road av Sam Mendes, en veritabel skräckfilm, där det går riktigt illa för familjen Wheeler, spelade av inga mindre än Leonardo diCaprio och Kate Winslet. Det handlar om drömmar som spricker, om livslögner, om förortslivets konformism i 50-talets USA, och kanske framför allt om två människor som är alltför olika varandra för att det ska gå väl ... Den som står för sanningarna i filmen är en psykiskt störd man som genomgått 37 elchocksbehandlingar. Leonardo och Kate går verkligen upp i sina roller och regissör Mendes har lyckats igen när han nu återvänt till den amerikanska förorten - ni minns väl American Beuty? 

Positivt att biosalongen var besatt till så gott som sista plats. Då väljer SF att bara köra filmen några dagar till ...

Befinner mig ombord på ett tåg som för mig hemåt genom ett vintrigt landskap. Jag skriver i min anteckningsbok, som denna gång inte är svart, utan blå. Medpassagerarna ägnar sig åt att knappa på sina bärbara datorer.

Hur sammanfatta filmveckan? Det får bli genom några mer eller mindre lösryckta och osammanhängande intryck ...

Publiktillströmningen var större än någonsin. Kanske fins det ett sug efter kvalitetsfilm på bio?

Rökning verkar ha fått en renässans, både på vita duken och utanför. Överallt möter man folk med cigarretter ...

Wasa Källare serverar fantastiskt goda luncher med inriktning på husmanskost.

På vandrarhemmet där jag bodde hängde filmaffischer  längs hela korridoren - jag bodde mellan Grease och Den stora kalabaliken.

Tre favoritfilmer:
The Photograph om den svårt sjuke fotografen och flickan från karaokebaren.
Il y a longtemps que je t'aime om kvinnan som hittar tillbaka till livet efter femton år i fängelse.
A moment in June om den omöjliga men nödvändiga kärleken.

Det typiska festivalvädret med snålblåst, regn och kyla uteblev helt. Därmed inte sagt att solen sken ...

Avslutar i alla fall med ett vårtecken:

knoppar lyser
från kala kvistar -
folk handlar skor