Efter lite biotorka blev det så dags att åter bänka sig på Filmstaden - men vad nu? Min favvofåtölj var upptagen! Trots att vi bara var sju pers i salongen ...
Och reklamfilmen var utan ljud, vilket på sätt och vis var skönt. Men efter reklamen  hände ingenting, filmduken låg öde och tom - jag fick gå ut och säga till.
Till slut blev det i alla fall bio:  I skuggan av värmen i regi av långfilmsdebuterande  Beata Gårdeler. Väktaren Eva är heroinmissbrukare på vardagar, och tillbringar helgerna med att tända av, ändå tills hon blir ihop med en polis, då det börjar bli problem att upprättahålla det schemalagda knarkandet.
Här finns poliser, langare, missbrukare, sociala myndigheter - men det blir inte riktigt den film om narkotikaberoende som man skulle kunna tro. Av flera anledningar kommer jag att tänka på Låt den rätte komma in (vampyrfilmen från förra året). Båda filmerna utspelas i kalla och vintriga miljöer och skildrar udda människor på ett sympatiskt och finstämt sätt. Foto och musik gör också sitt till för att förhöja upplevelsen.
Rekommenderas!

Inte sedan filmfestivalen i Göteborg har jag varit på en film som går för utsålda salonger, men nu har det hänt, och det kan väl inte vara alltför svårt att ana vilken film det handlar om - Män som hatar kvinnor efter den första boken i Stieg Larssons Millennium-trilogi. För regin står Niels Arden Oplev, så egentligen är det väl filmen dansk?
Eftersom alla redan har läst boken finns det ingen anledning att uppehålla sig vid handlingen, så jag får koncentrera mig på annat. Som huvudpersonerna. Både Michael Nyqvist och Noomi Rapace fungerar riktigt bra i sina roller, men på något sätt känns karaktärerna nedtonade jämfört med originalen från boksidorna. Filmen är lång, och tempot hålls väl inte uppe hela tiden, men som helhet är det ändå en riktigt hyfsad thriller.

Men det finns en filmatisering av en annan känd bok från senare tid som är överlägsen: Låt den rätte komma in.

Dags för finsk film, vilket sannerligen inte är ofta nu för tiden. De oskiljaktiga av regidebuterande Hanna Maylett visades en enda kväll på en biograf nära mig. Så det var bara att gå dit ...
Filmen visade sig vara ett relationsdrama om två systrars dragkamp om den enes dotter. Eve har varit en frånvarande mor under tio år, men när dottern skadas av en häst på gården, vill Taru, som övertagit både man och dotter från Eve, att hon ska informeras om det som hänt. Och oväntat nog kommer hon på besök, vilket blir inledningen till en bitvis ganska spännande film där det är kvinnorna som står för handlingskraften.

Den i programmet utlovade kortfilmen Aurora fick vi inte se ...

Jag brukar inte gå och se animerad film på bio, men av någon anledning hamnade jag denna kulna snöglopps-söndagskväll på Waltz with Bashir, en israelisk film av Ari Folman, och det var inget jag behövde ångra. Ari träffar en gammal vän på en bar och denne berättar om en återkommande mardröm han sätter i samband med kriget i Libanon för tjugo år sedan. Ari minns själv ingenting av dessa händelser fast han vet att deltog i kriget. Han börjar söka upp bekanta från den tiden och intervjuar dem för att försöka minnas vad som egentligen hände. Allt visas som tecknad film, och det är oerhört skickligt gjort. Färgskalan är dämpat gul-grå-svart, vilket skapar en säregen stämning. Det är helt logiskt att filmen är tecknad, eftersom det handlar om förträngda minnen av plågsamma händelser som man inte vill se klart. Mycket sevärd.