Precis som rökaren behöver sina cigarretter och joggaren sitt spår, så behöver filmentusiasten sitt biomörker och bloggaren sin blogg ...

Det drar ihop sig till Göteborgs Internationella FilmFestival igen och för min del betyder det tjugo föreställningar på åtta biografer under sju dagar. Förhoppningsvis hinner jag med några andra aktiviteter också ...

Termometern visar fem plusgrader och väderprognosen ser inte helt avskräckande ut denna söndagsmorgon när jag gör mig klar för resan till västkusten.

resväskan packad -
hopvikta förväntningar
och rena kläder

Året går mot sitt slut och det är kanske dags för en liten summering. Lämpligen genom att lista årets bästa filmer. Jag begränsar mig till de filmer som ingått i det ordinarie utbudet på min Filmstad. Och så blir det två kategorier. Ingen rangordning. Med nöd och näppe lyckas jag skrapa ihop till tre filmer i varje kategori -ja, just så dåligt har filmåret varit i monopolets land.

Bästa svenska filmer:
Varg
Maria Larssons eviga ögonblick
Låt den rätte komma in

Bästa utländska filmer:
Juno
Lust, Caution
Skådespelerskor


Detta får bli mitt sista inlägg i denna blogg. Tack för att ni läste! 

Ikväll var det så dags för De ofrivilliga av Ruben Östlund, en film som jag avstod från att se under Stockholms Filmfestival, eftersom jag, med rätta, antog att den skulle komma på "vanlig" bio.

Det är dock helt klart ingen film för Filmstaden och dess vanliga publik; just denna föreställning lämnade hälften av åskådarna salongen långt innan filmen tagit slut.

Var då filmen så dålig? Nej, det kan man inte säga, men man kan heller inte säga att den engagerade. Kameran är väldigt stillastående, ofta med ett lite "snett" perspektiv. Det blir lite som Roy Anderssons tablåer, men där denne lyckas ladda sina scener blir det här ganska platt. Regissören ställer ut sina rollfigurer, låter dem framföra sina repliker och filmar av dem, men vad vill han egentligen säga? Jag känner inte regissörens närvaro, bara ett stirrande kameraöga ...

Fick en julklapp från Göteborgs Filmfestival med posten idag - ett dubbelnummer av tidskriften Filmkonst bestående av en bok betitlad Filmdrinkar: Starka drycker på stor duk. Efter en snabb bläddring konstaterar jag att boken lämpar sig utmärkt för den som gillar korta fristående avsnitt. Inalles 37 olika drinkar kopplas ihop med (minst) lika många filmer i lättsamma texter, följda av recept och tillagningstips. Varför inte pröva en grosshandlargrogg?

Tänkte mig en liten sammanfattning ...

Den som har läst mina inlägg noga märkte att det blev 18 filmer, inte 17.
Filmen som jag tänkte hoppa över (Frozen River) blev vald till bästa film.
Tre andra favoriter - The Railway, Dream och Medicine for Melancholy.
Bästa svenska film jag inte såg - kanske Ruben Östlunds De ofrivilliga.
Bästa platsen på Saga 1 - säger jag inte.
Ekorren på Stures ridå sägs vara signerad Ernst Billgren.

Fastnat i minnet - det måste ju vara något ur reklaminslagen före själva filmerna. T ex hörde jag orden i rubriken ovan 18 gånger. Några fraser om vad festivalkortet innehåller satte också sina spår - "... the good people, the bad people, the people who are good but we never like, the people who are so bad we can't stop loving then - it's all in here." Och så påminde Eva Longoria om en viss mascaraborste och dess gynnsamma effekt: "All eyes on you - because you are worth it".

Det blev ytterligare två filmer denna min sista festivaldag. Wong Kar-wai har fräschat upp sin tidiga martial arts-film Ashes of Time och den visades nu på nytt i samband med att regissören fick ta emot en bronshäst, det s k Visionary Award. Det här utspelas på feodaltiden i Kina. Ou-Yang Feng har dragit sig tillbaka till en tillflyktsort på stäppen för att glömma en förlorad kärlek. Folk söker sig till honom för att köpa den tjänst han erbjuder - att döda för pengar. Det finns väl inte så mycket handling i den här filmen, men desto mer poesi i berättandet, både i Christopher Doyles eminenta foto och i citaten från den kinesiska almanackan som inleder varje episod av hågkomster. En romantisk martial arts-film som vars stämningar dröjer sig kvar ...

... ända tills den sista filmen The Good, The Bad, the Weird av Jee-Woon Kim, som verkligen blåser rent i skallen. Utspelas i 30-talets Manchuriet där ett antal protagonister, banditer, prisjägare, japanska armén, frihetskämpar alla slåss om en skattkarta i ett sanslöst uppskruvat tempo. Den gode, den onde, den fule multiplicerat med Indiana Jones är en bra karakteristik.

Tidigt uppe denna grå novembermorgon och glest med folk på tunnelbanan. Begav mig som så ofta denna festival till Grand på Sveavägen, nu för en visning av Daytime Drinking av debuterande Young-Seok Noh från Sydkorea. Filmen handlar om en ung man som just blivit övergiven av sin flickvän och hans kompisar försöker muntra upp honom. De bestämmer att nästa dag åka till marknaden i staden J. Men snart visar det sig att vår hjälte är den ende som åkt till staden, de andra skyller på förhinder av olika slag. Och någon marknad är det inte heller. Så börjar en odyssé av möten med märkliga människor och konstiga situationer. Man lider med huvudpersonen men har samtidigt väldigt roligt på ett stillsamt sätt. Synd att de enda koreanska filmer som visas på svenska biografer är antingen skräckisar eller våldsfilmer ...

Ingen filmfestival utan en nordisk film - i år blev det den danska Dancers av Pernille Fischer Christensen. Annika är lärare på en dansskola, ett gammalt familjeföretag inhyst i en lika gammal byggnad, där strömmen försvinner titt som tätt. När elsystemet äntligen ska renoveras blir Annika intresserad av elektrikern Lasse, något som inte är helt utan komplikationer eftersom det visar sig att han nyss kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett straff för våldtäkt. Så, kan Annika lita på Lasse? Övervinner kärleken allt? Det får vi väl själva fundera på ...
Intressant i alla fall att danskarna fortsätter att göra bra och intelligent film. På den här sidan sundet finns som bekant få ljus i mörkret.