Idag släpptes programmet till Stockholm Film Festival. Självklart var jag på hugget och bokade in 16 filmer att avnjutas i slutet av november.

Det blir en blandad kompott med både asiatiskt och ryskt, uppblandat med filmer från Frankrike, USA, Danmark och England.

Fortsättning följer ...

Ibland lämnar Fantomen de djupa skogarna och beger sig in till civilisationen - så lämnar även jag ibland de smala filmernas värld för att besöka en populär filmvisning ... som nu i kväll Patrik 1,5 av Ella Lemhagen.

Salongen var riktigt välbesatt, publiken var mestadels ung, vilket märktes genom att sorlet under reklamen och diverse trailers höll en hög volym.

Nå, men filmen då? Jo, den gick väl an. Man fick skratta ibland, känna sig lite ledsen eller arg ibland, precis som det ska vara i en svensk familjefilm. Fast egentligen kändes det lite som en Walt Disney-produktion med alla vackra färger och den tillrättalagda intrigen. För även om solen ibland gick i moln kändes det hela väldigt ... glättat.

En film av de belgiska bröderna Dardenne brukar borga för kvalitet - så också denna gång, även om Lornas tystnad kanske inte riktigt kan mäta sig med deras förra film Barnet.

Man känner igen de småkriminella miljöerna, människorna som är både offer och förövare. Här handlar det om skenäktenskap - den albanska kvinnan Lorna har just fått medborgarskap efter att ha varit gift med en knarkare tillräckligt lång tid. Och nu måste hon bli kvitt sin man så hon kan gifta sig med en ryss, som då kan bli belgisk medborgare. Allt naturligtvis arrangerat av en lokal gangster i syfte att tjäna pengar.

Filmen är spännande som en thriller, särskilt som saker och ting inte går helt enligt plan, mycket tack vare Lorna som från att ha varit ganska skrupelfri så småningom blir samvetsöm. Mycket riktigt vann också bröderna pris i Cannes i kategorin Bästa manus.

Det här var den sista i min filmserie på Flimmer-festivalen, men visningarna fortsätter till och med söndag. Man kan ju hoppas att det publiken blir större i helgen ...

Efter jobbet slank jag in på filmen The Waiting Room (regi Roger Goldby), som enligt reklamtexten skulle vara "en intelligent film med stort hjärta, om kärlek, trohet och att vara redo att möta rätt person att dela sitt liv med". Det stämde faktiskt rätt bra.

Det här är en ganska anspråkslös men småcharmig film om helt vanliga människor med helt vanliga bekymmer och glädjeämnen. Och det kändes skönt efter de tidigare filmerna jag sett.

I förfilmen Cravings syntes Dogge Doggelito som taxichaufför närandes en fåfäng dröm att bli stjärnkock. Tänk så många duktiga svenska filmare det finns!

Söndagsfilmen i den pågående filmfestivalen blev Restless av Amos Kollek. En överraskande liten skara hade mött upp för denna föreställning.

Moshe är en israelisk invandrare i USA som försörjer sig på diverse mer eller mindre skumma affärer när han inte hänger på sin bekants bar och tigger gratisdrinkar. Fast egentligen är han poet. Och en kväll får han hoppa in som ersättare för ett annat nummer, och så fortsätter det. För varje kväll kommer mer publik än kvällen innan. Och naturligtvis gillar han den kvinnliga bartendern, en ensamstående mamma som tjänstgjort i Irak, men som är minst sagt svårflörtad ...
Parallellt med denna handling löper en annan tråd, om Moshes son i Israel, en son som han övergav för tjugo år sedan och som han inte sett sedan dess. Efter en dödsskjutning på Västbanken får sonen inte vara kvar i armén och han åker till USA för att söka upp sin far och "göra upp" med honom och hans svek.

Jag hade från början svårt att ta till mig den här filmen, dels för att huvudpersonen inte kändes särskilt sympatisk, dels för att miljö och jargong var tämligen opolerad. Men intrigen är bra, skådespelarna likaså och plötsligt sitter man där och konstaterar att det här ju riktigt bra. Och visst, Moshe och hans son försonas och det tar sig med bartendern också ...

Som förfilm visades den norska tecknade kortfilmen (1 minut och 15 sek) Eldreomsorg 2058. Mycket rolig!

När jag kom till biolokalen för att se festivalfilm nummer två möttes jag av ett handtextat blädderblockspapper innanför dörren: Visningen av Good Dick är inställd.

Sånt händer. Det får man vara beredd på som festivalbesökare.

Årets Flimmer-premiär avklarad! Det blev Elegy (regi Isabel Coixet), som tyvärr inte levde upp till mina förväntningar ...

Det handlar om den inte-längre-så-unge universitetsprofessorn och den unga-vackra kvinnliga studenten. En ganska utsliten kliché, eller hur? Så tillförde den här filmen något nytt? Den försökte nog, med sin fokusering på skönheten som yta, vilket även avspeglades i miljöerna. Penelope Cruz är ju onekligen tilldragande, men spelade väldigt återhållet,tyckte jag. Roligt däremot att se Dennis Hopper som poet.

Troligtvis en film som går direkt till DVD utan att passera biodistribution.

Sitter med programmet för filmfestivalen i Norrköping - Flimmer. Ser att det gått tio år sedan första omgången. Vad kan jag rekommendera?

Bland favoriter i repris måste jag framför allt nämna Things we lost in the fire (av danska Susanne Bier) och Polisorkestern som kom bort (Israel). Under rubriken Flimmerjubileum vill jag lyfta fram Sex and Lucia (Spanien) och I andras ögon (Frankrike).

För den som gillar vampyrer finns svenska Låt den rätte komma in, men den visas bara vid ett tillfälle, så det kan vara lika så gott att vänta tills den sätts upp på Filmstaden.

Var det länge sedan du såg en dokumentär på bio? Kanske Maggie vaknar på balkongen kan vara något  ...

Och så finns det massor med andra festivalfilmer, varav de flesta aldrig kommer att visas på bio igen i Sverige, hur bra de än råkar vara. Några av dem ska jag förhoppningsvis gå och se. Jag tänker t ex på den engelska The Waiting Room, "en av de där små och varma brittiska filmerna med porträtt av människor som är precis som oss andra". Och Restless (Israel/Kanada) om en poet som läser sina texter på en bar på Manhattan.

Lägg märke till att biljetterna kostar endast 45:-