"My my, how could I resist you ..." - nej, till slut kunde jag inte stå emot; jag gick och såg Mamma Mia (regi  Phyllida Lloyd).

Eftersom alla andra redan har sett filmen behöver jag inte orda något om handlingen utan kan gå direkt på själva upplevelsen, som var ... vad ska jag säga? Som en bal på slottet, alldeles underbar? Mja, det vore väl att ta i en smula, men när jag väl lyckats uthärda inledningens flamsigheter visade sig filmen vara en välfylld godisskål, vars innehåll jag inte hade några som helst problem med att glufsa i mig. Tyvärr klingade euforin av ganska snabbt efter filmens slut, och när jag väl kommit hem igen var jag åter mitt invanda lätt melankoliska jag.

Men Meryl Streep var onekligen värd biljetten (visserligen inköpt till rabatterat pris, men ändå) !

Justin Chadwick heter en regissör vars namn jag inte haft anledning att lägga på minnet, antagligen därför att Den andra systern Boleyn är hans första långfilm. Den utspelas i England under Henrik VIII, dvs under första halvan av 1500-talet. Här handlar det alltså om intriger och maktspel i syfte att vinna fördelar för sin familj, och det är i det syftet som döttrarna Boleyn kommer till hovet. Det blir en kamp om kungens gunst, där Mary är den goda och Anne den onda - om man nu kan tillämpa dessa begrepp på systrarnas rivalitet ... I vilket fall som helst fann jag filmen ganska menlös, ungefär som första avsnittet i en TV-serie, som man sedan bestämmer sig för att inte följa. Från tidningsrecensioner visste jag ju redan ungefär detta, så varför då ödsla en kväll på detta evenemang? Kanske var det Scarlett (Johansson) och Nathalie (Portman) som lockade? Vem vet ...

Jag fick en ny chans på The Visitor av Tom McCarthy, mest känd för filmen The Station Agent (den med dvärgen), som var mycket bra. Här är regissören tillbaka med en film som bl a vill säga något om livet i USA efter 7/11. Huvudpersonen Walter är en universitetslärare som luften gått ur, kanske sedan hans fru gick bort, och han undervisar utan entusiasm och arbetar på en bok som förmodligen aldrig blir klar. Några vänner har inte, men däremot förbrukar han pianolärare i fåfänga försök att lära sig traktera detta instrument. En dag blir han tvungen att hoppa in på en konferens i New York som ersättare för en kollega, och när han kommer till sin gamla lägenhet som han har kvar där sedan förr, visar det sig att den är uthyrd till två illegala immigranter, han från Syrien och hon från Senegal. Givetvis kör han ut dem, men hur det nu går till så ångrar han sig och erbjuder dem att stanna över natten. Och därmed växlar hans tillvaro in på ett nytt spår, man skulle kunna säga att han får göra ett nytt besök i livet ...

Jag tyckte om den här filmen, den innehåller inga stora ord eller passioner, utan är snarare nedtonad. Richard Jenkins övertygar som Walter och Hiam Abbas (som spelade den palestinska kvinnan i Citronlunden) återser man mer än gärna.

Ikväll hade jag tänkt mig lite avkoppling medelst ett biobesök - The Visitor av Tom McCarthy. Men därav blev noll och intet. Av detta kan man lära att man inte ska stanna kvar för länge på jobbet om eftermiddagen ...

Ikväll har jag varit på en föreställning. Nej, inte en filmförevisning, men ändå en föreställning värd att nämna eftersom den vid en kommande återblick på det år som passerat kan tänkas framstå som en höjdpunkt ...

En enda man, svartklädd, med hattens spänne glimmande i den ensamma spotlightens sken, som med sina gester frambesvärjer, likt en magiker, poesi, som trollbinder publiken med sin intensitet - Bruno K Öijer, svart som silver ...

Låt den rätte komma in är en film av Tomas Alfredson, som tidigare har gjort Fyra nyanser av brunt med Killinggänget. Här är den dominerande färgen smutsvit, som snön över Stockholmsförorten Blackeberg där denna vampyrfilm utspelar sig. Fast det är ju inte i första hand en skräckfilm ...

Nej, det är ju en finstämd berättelse om hur kärleken växer fram mellan två tolvåriga outsiders, där flickan råkar vara vampyr och pojken ett mobbat skilsmässobarn. Det här känns som en av årets bästa svenska filmer, i alla fall för mig. Den är poetisk och stämningsfull och på ett konstigt sätt både varm och kall på samma gång ... och Pär Ragnar är riktigt ruggig och ändå så hjälplös när han skall skaffa fram färskt blod till sin skyddsling. 

Nu släpar jag efter med rapporteringen igen ... jag har ju faktiskt varit på bio inte bara en, utan två gånger sedan förra notisen ...

Quantum of Solace i regi av Marc Forster. Med andra ord en ny Bondrulle. Som man väl kan säga fortsätter på den väg man slog in på med förra filmen: en tuffare, hårdare, modernare - ja, kanske rentav en postmodern Bond? Sean Connerys Bond-gestalt var ju en välutbildad överklassare med en god portion cynism,  Roger Moore framställde Bond som den ironiske gentlemannen, och Pierce Brosnan försökte säg väl på att förena dessa båda typer utan att riktigt lyckas. Andra Bond-tolkare före Daniel Craig är knappt värda att nämnas ...

Som actionfilm är håller den utan tvekan måttet, även om inledningen på föregångaren nog var snäppet vassare. Och som vanligt irriterar jag mig på att det höga tempot i vissa fightscener gör det svårt att se vem som är vem av hjälte och skurk - men det är väl bara jag som är till åren kommen och blivit skumögd ... Det finns även en del snygga blinkningar till tidigare filmer i serien - den som kommer ihåg hur det gick för Jill Masterson i Goldfinger förstår vad jag menar.

Jag rekommenderar alla som tänker se denna film att först friska upp minnet av Casino Royal - man förstår bättre varför Bond agerar som han gör om man känner till bakgrunden.

Förresten - borde man inte översatt titeln till svenska? Hur många vet vad "solace" betyder? När det nu faktiskt har en stark koppling till filmen. 

Har inte kommit mig för att rapportera från biobesöket i tisdags - My Blueberry Nights. Hongkong-regissören Wong Kar-wai prövar att göra en Hollywood-film, men det blir snarare ett steg tillbaka än ett steg framåt. Visst, trots att fotot inte längre är signerat Christopher Doyle är filmen fylld av vackra och färgmättade bilder, och musiken har samma viktiga roll som i tidigare filmer, men det blir liksom inte så mycket mer. De två huvudpersonerna som möts på ett natthak i New York (där filmen också slutar) känns mer än lovligt ointressanta, men som tur är berättas även några andra historier än dessa.

Sammanfattningsvis är detta en film som man eventuellt minns för de vackra bildernas skull.

I övrigt kan nämnas att innan filmen började var det några kvinnliga bekanta på andra sidan salongen som påkallade min uppmärksamhet genom visslingar. Sådant händer inte varje dag ...