Det var faktiskt hyfsat med publiktillströmning till visningen av Manhattan Short Film Festival häromkvällen. 12 kortfilmer som under en vecka visas på ett antal platser över världen. Efteråt röstar man på den film man tyckte bäst om. När alla röster räknats vet man vilken film som vann detta år.

Detta år utgjordes finalfältet av filmer från USA(2), England(2), Holland, Israel, Irland, Danmark, Nya Zealand, Australien, Indien och Spanien. Den kortaste filmen var tre minuter och den längsta sexton. En var tecknad.

Det som är roligt med kortfilmskvällar är att man får se så många olika slags filmer nästan på en gång. Och ju fler filmer, desto större chans att få se något riktigt bra. Så det blev en lyckad kväll. Och min röst gick till den holländska filmen om en kypare ... den lär väl inte bli totalsegrare, men för mig var den sevärd.

Det har gått några dagar sedan jag såg Maria Larssons eviga ögonblick av JanTroell.
En ny film från denne regissör är en stor händelse i åtminstone den svenska filmvärlden, så jag hade stora förhoppningar när jag slog mig ner i biofåtöljen. Efter föreställningen var min känsla dock "Var det inte mer än så ... ?" Kanske berodde detta till del på bristande koncentration från min sida eftersom jag råkat hamna vid ett par som tydligen trodde de satt hemma i sin egen TV-soffa ...

Nu, några dagar senare, finner jag att filmen börjat mogna till sig i mitt minnes ekfat. Smak och doft börjar bli mer komplex ... kanske inte Troells allra bästa årgång, men ändå helt klart prisvärd - så blir den ju också Sveriges bidrag till nästa Oscarsgala.

Filmen utspelas i en miljö som vi sett många gånger förr, arbetarnas misär i början av seklet. Vi får ta del av hamnstrejk, Amalthea-attentatet, supande och syndikalism återgivet i en återhållsam färgskala. Men det är ju Maria som filmen handlar om - en arbetarhustru som föder barn efter barn och som sliter hemma vid symaskinen för att få ihop till livets nödtorft. Det finns dock något som gör henne annorlunda än de andra arbetarkvinnorna - hon har en kamera som hon en gång vunnit på lotteri. Eftersom hon aldrig använt den vill hon sälja den, men mannen i fotoaffären får henne så småningom på andra tankar. Så blir kameran en ingång till en annan värld, en värld som hon ändå aldrig kan kliva in i till fullo, men som alltid finns där som en längtan.

Mörkret sänker sig över sena septemberkvällen och likaså i biografsalongen där jag tagit plats för att beskåda Citronlunden (regi Eran Riklis, Israel).

Änkan Salma bor vid gränsen mellan Israel och Västbanken där hon hankar sig fram på inkomsterna från sin ärvda citronlund. En dag får hon en ny granne, ingen mindre än Israels försvarsminister och hennes bekymmer börjar. Säkerhetstjänsten kräver att hennes odling ska jämnas med marken eftersom terrorister kan attackera ministern i skydd av träden. Så börjar en vandring genom olika rättsinstanser, fram till det oundvikliga slutet.

Filmens behållning är egentligen skildringen av en kvinna med stor moralisk resning som inte låter sig kuvas av övermakten. Försvarsministerns fru är också ett fint porträtt av en kvinna som även hon kommer till insikt om sitt eget liv.

En sympatisk film, trots det svåra ämnet, den olösliga konflikten mellan Israel och Palestina.

Filmen Expired har kommit till min Filmstad. Jag skulle gärna vilja se den, men tyvärr har man valt att gömma undan den med en visningstid kl 21:30. Lite jobbigt för den som ska upp tidigt och arbeta. Dessutom verkar den bli kortlivad om man får tro SF:s hemsida. Så gjorde man också med La Zona - sen föreställning och bara några dagar på repertoaren.

Det kanske ska vara så med smultron ...

Så blev det ett biobesök igen: Skådespelerskor i regi av Valeria Bruni Tedeschi, som tillika spelar huvudrollen i denna film från tiljans värld. Det handlar om en uppsättning av en rysk pjäs av Ivan Turgenjev (missade titeln på den) och Valeria är Marceline som i sin tur spelar Natalia Petrovna som i pjäsen är gift men dras till den unge informatorn på lantstället. Privat är Marcelina minst lika överspänd och neurotisk som sin scenroll, med den ytterligare komplikationen att hon börjar bli för gammal att få barn. Egentligen finns inga lyckliga människor i denna film, utom möjligen Marcelinas mamma som alltid haft tur i kärlek, till skillnad från de övriga i ensemblen.

Trots att filmen tidvis ger ett något virrigt intryck – nog ofrånkomligt med en intrig där aktörerna agerar skådespelare, och där såväl döda, levande och uppdiktade personer uppträder tillsammans – så måste jag ända erkänna att jag tyckte om filmen. Franska filmer har alltid en viss charm, åtminstone för undertecknad, som föredrar dialogdrivna filmer framför actionstyrda. En hel del bra musik förekommer också, företrädesvis New Orleans-jazz, och så lite Glenn Miller.

Som vanligt var det tunnsått med publik (kvalitetsfilm!) - vi var 4 st. Men eftersom SF bara tänker visa filmen tre gånger så hinner man inte förlora så mycket intäkter på den ...

En gammaldags hederlig skräckfilm utan datoranimerade effekter - finns den? Ja, jag såg en sådan film igår: Barnhemmet i regi av Juan Antonio Bayona som härmed begår sin debut.

Som filmtiteln antyder handlar det om hemskheter i ett gammalt hus. Laura, som en gång vistades i det stora huset, återvänder nu för att återöppna det som barnhem. Men huset har sin historia, och hennes egen lille son Simón skaffar sig låtsaskamrater han inte borde ha. En dag är han försvunnen och resten av filmen handlar om mammans försök att återfinna sonen, och hur mycket man kan vara villig att offra för att nå sitt mål. 
Kameran dröjer ofta vid Belén Ruedas (mammans) ansikte som inte är ett dugg Hollywoodskt, men kanske just därför levande. 

Tyckte om filmen - det blir en fyra i betyg.

Vad ska man säga om The Dark Knight (regi: Christopher Nolan)? Den kändes något lång – kunde gott ha kortats en halvtimme. Och datorn har nog fått hjälpa till lite väl mycket – i flera actionsekvenser i mörka miljöer var det svårt att uppfatta något utöver flimrande rörelser.
Behållningen av filmen skulle väl vara Batmans motståndare Jokern, som får Jack Nicholsons version i en tidigare film att verka söndagsskolemässig. Batman själv våndas över de problem som drabbar Gotham City, just genom att Jokern valt ut honom som motståndare i sin strävan att låta kaos triumfera över ordning. Tyvärr får vi inte se så mycket av den våndan eftersom den möjligen skyms av fladdermus-masken.
Och åtminstone jag saknar den poetiska stämning som vilade över Gotham City när Tim Burton satt i regissörsstolen …

Nej, det kan inte bli mer än en svag trea för denna film.

Så var sommaren slut, eller … I alla fall har det skett ett rejält väderomslag, och i och med det känns det helt rätt att åter börja besöka biosalongen.

Så då jag är tillbaka här på denna sida, och tillbaka är också Fox Mulder och Dana Scully i Arkiv X – I Want to Believe. Det har gått ett antal år sedan senast och ingen av dem är längre FBI-agent. Scully jobbar som läkare på ett sjukhus och Mulder – ja, han verkar väl mest gå och dega. Men så en dag är det någon inom FBI som tycker att Mulders specialkompetens på ”det udda” behövs för att lösa ett fall och så dras de båda in igen, eftersom Mulder behöver Scully vid sin sida.

Jag ska inte avslöja några detaljer om handlingen, men det handlar inte om några statliga konspirationer med utomjordisk anknytning, utan det är betydligt mer ordinärt och handfast, och det fungerar. Man behöver alltså inte vara en inbiten Arkiv X-fan för att hänga med. Men för dem som följde TV-serien är igenkänningsfaktorn hög, med de eviga diskussionerna mellan Mulder och Scully och diverse referenser till gamla tider, både i dialogen och rent visuellt, plus några melodisnuttar i början och slutet.

Jag tyckte att det var ett plus att filmen utspelas på vintern; det bidrar till att accentuera den kyliga tonen i berättandet. Det bästa med filmen - tycker jag - är den ständigt pågående konflikten mellan intuitive Mulder  och skeptiska Scully, en sorts dialog mellan tro och vetande som aldrig reduceras till enbart svart och vitt. Filmen är mörk, men ändå hoppfull. "Ge inte upp" är en nyckelreplik.