Trots gårdagens sena film kom jag iväg till förmiddagsfilmen Better Things av Duane Hopkins, som visade sig vara en ganska svart historia från engelsk landsbygd. När filmen börjar är det begravning av en ung kvinna som dött av en överdos. Sedan får vi växelvis följa ett antal personer i olika stadier av ensamhet och drogproblem. Det blir inte särskilt muntert och den ungdomliga publiken verkade ganska dämpad efteråt. Jag hade också själv svårt att skaka av mig den dystra stämningen ...

Senare på eftermiddagen fortsatte jag med Wendy & Lucy av Kelly Reichardt, även den en film i serien American Independents, dvs filmer långt bortom Hollywoods glättade värld. Filmen öppnar med att den unga kvinnan Wendy rastar sin hund Lucy i ett skogsområde. Senare får vi se henne sovandes i sin rishög till bil i ett industriområde. Man får inte reda på mycket om Wendy, utom att hon är på väg till Alaska för att söka jobb. Pengar har hon det knapert med, och begår misstaget att snatta en burk hundmat i snabbköpet, vilket renderar henne en eftermiddag i häktet samt böter. Och så har Lucy försvunnit under tiden. Bilen har också slutgiltigt pajat ihop. När filmen slutar sitter hon ensam i en godsvagn på väg till Alaska. Jag blev inte riktigt klok på Wendy, det är svårt att ta henne till sig, men ändå känner man en viss sympati. En klart minimalistisk film.

Kvällsföreställningen var Frozen River av Courtney Hunt. Jag hade planer på att hoppa över denna visning eftersom den låg väldigt sent på kvällen, men som tur var gjorde jag inte det. Det är dagarna före jul och Rays man har stuckit med besparingarna och lämnat henne med de två barnen och alla avbetalningar. Av slump och av nödvändighet dras hon in i illegal verksamhet, att smuggla människor över floden mellan Kanada och USA. Till sin hjälp har hon en ung indiankvinna som bor i en husvagn i mohawkreservatet och som sysslat med den här typen av affärer tidigare. Det här är en riktigt spännade dramafilm, där brottslingarna inte är några hårdhudade kriminella utan riktiga människor med problem som inte tycks kunna lösas inom samhällets ramar. Den sista smuggelresan går naturligtvis inte som planerat, men slutet bjuder ändå på en överraskning. Handlingen utspelas i ett vintrigt landskap, och man riktigt känner kylan bita i kinderna där man sitter i biofåtöljen ...

Uppe tidigt - första föreställningen är redan klockan nio på morgonen, men trots det blir salongen fylld till nästan sista plats. Ännu en indie-film - Medicine for Melancholy av Barry Jenkins. OK, jag erkänner att jag drogs till den här filmen på grund av dess titel, men så mycket till medicin fanns kanske inte att hämta. Filmen utspelas i San Fransisco, vi följer en man och en kvinna under ett dygn från de att de lämnar ett party på morgonen tills dess att de skiljs igen nästa morgon. Det är inte mycket som händer, egentligen, men det är vackert filmat, kameran dröjer vid ansiktena, och deras samtal förblir trevande. Färgskalan är ordentligt nedtonad, nästan svart-vit, men man kan ana sig till färgen på deras T-tröjor ... Självklart är soundtracket också bra, jag sitter kvar under eftertexterna för att se vilka låtarna var och vilka som spelade. När jag kommer ut från bion har snön nästan smält undan helt från trottoarerna ...

Blev en sen kväll ... började med den franska En julberättelse av Arnaud Desplechin med bland annat Catherine Deneuve, hon som aldrig åldras, åtminstone inte på film, eller såvida man inte kommer tillräckligt nära som någon sa i Simpsons ... Det här är en film som handlar om en familj med många medlemmar som samlas för att fira jul - tänk Ingmar Bergman, tänk Fanny och Alexander. Modern har drabbats av en livshotande cancer och behöver en benmärgstransplantation, men vem passar? Den utstötte slarvern eller den schizofrene dottersonen? Som så ofta med franska filmer är det dialogen som bär fram handlingen, men ibland blir det lite för stillastående, särskilt om filmen är 150 minuter lång. Film ska ju vara ett visuellt medium ...

Sedan över kanalen till England och Mike Leigh med Happy-Go-Lucky. Denne regissör brukar ha en rejäl dos med samhällskritik i sina filmer, men här har han nöjt sig med ett kryddmått - det finns en socialarbetare, en hemlös man och en rasistisk bilskollärare, men huvudpersonen är Poppy, en 30-årig lågstadielärarinna som delar våning sedan tio år med en kollega. Poppy är alltid optimistisk och ser livet från den ljusa sidan, alltid redo med ett skämt, men är det så enkelt? Bakom den glättiga ytan och den lättsamma jargongen kan man ana något mer. Och London är vackert på våren.

Åter en dag med tre filmer och tre helt olika världar.
Inleder med Dream av den koreanske regissören Kim Ki-duk, en av mina absoluta favoriter. I denna hans senaste film handlar det om dröm och verklighet. När Jin, en framgångsrik konstnär, sover och drömmer så agerar sömngångerskan Ran samtidigt ut hans drömmar i verkligheten. När de träffas och försöker reda ut vad som pågår blir det om möjligt ännu trassligare ... Det här är en typisk Kim Ki-duk-film, mycket vacker men samtidigt med grymma inslag, och en buddistisk livssyn som får fullt genomslag i slutet. Ibland känns den som en modern variant av de ödesbestämda film noir-klassikerna. Minnesvärd.

Förresten så kollade jag speciellt in i DN omskrivna ekorren på ridån framför bioduken. Varför ser han egentligen så ledsen ut? Och varför har han fångat en fisk? Är han ingen ekorre utan en utter?

Senare, nu på biografen Saga, är det dags för kanadensisk film. Atom Egoyan är tillbaka med dramat Adoration. Och lika glädjande är att få återse Arsinée Khanjian på bioduken. Gymnasieeleven Simon har i uppdrag att översätta en text om ett terrorattentat, men när han skriver in sig själv och sin familj i handlingen uppstår förvecklingar. Vad är egentligen sanning och vad är lögn? Det här är en film där rollkaraktärerna visar sig ha andra sidor och förbindelser än vad som först framgår.

Efter avslutningen på den förra filmen är det bara att gå ut och kliva in igen i samma salong igen, nu på föreställningen Tokyo! Mycket folk, mestadels ungdomar, har samlats för att se denna episodfilm (tre olika regissörer) om livet i Tokyo. Den första episoden av Michel Gondry handlar om ett ungt par som kommer till staden där han hoppas göra karriär som filmregissör. Hon har inga direkta planer och driver väl mest omkring letandes efter lägenhet så att de kan flytta ut från kompisens trångbodda lya. Så en dag märker hon att hon kan förvandla sig till en stol ... Poetiskt i Gondrys egen stil. Episod nummer två är signerad Leon Carax och handlar om en galning som dyker upp ur kloaksystemet och ställer till oreda minst sagt. En helt galen film, men rolig. Sista delen är av Bong Joon-Hoo och berättar om en person som inte varit utanför sin lägenhet på elva år. Men så kommer det vackra och mystiska pizzabudet, han blir kär och tvingas ge sig ut i staden för att leta efter henne ...

En omväxlande dag i filmens värld - från Singapores fattiga kvarter via amerikansk storstadsmiljö till den siberiska stäppen.
Morgonfilmen var My Magic av Eric Khoo. Det handlar om en man som en gång var en firad scenmagiker, men numera en frånskild alkis vars jobb är att torka av borden på en sylta i Singapore. Hans son får försöka klara sig själv och skolan så gott det går. Men ... drabbad av någon sorts samvetskval gentemot sin son beslutar han sig för att göra vad han kan för sonens framtid, så genom att visa barägaren några tricks lyckas han få ett engagemang som eldslukare och fakir. Men det ger inte så mycket i utdelning. Dock finns det en lokal boss som imponeras av hans förmåga att tåla smärta och han ger honom ett anbud. Det kan ju bara sluta på ett sätt ... Trots en hel del obehagliga scener tyckte jag att det var en sympatisk och trovärdig film. Den är Singapores Oscarsbidrag.

Kvällsfilm nummer ett var Nights and Weekends av Joe Swanberg och Greta Gerwig som själva spelar huvudrollerna i denna lågmälda budgetfilm om ett långdistansförhållande. Gillade speciellt Gerwigs insats som flickan i detta vardagsdrama om kärlek som inte håller ... Ingick i serien American Independents, som ju är ett måste för varje festivalbesökare.

Avslutade kvällspasset med den ryska filmen The Railway av Alexej Fedorchenko, som var en väldigt rysk film. Och en riktigt bra film, min favorit hittills. Tre män och lille Misha ger sig av på en tågresa med ett utrangerat sovjetisk ånglok på en nedlagd järnväg som leder ut på den ödsliga stäppen. Det blir en magisk och surrealistisk resa där våra arketypiska hjältar möter diverse udda personligheter. Dessutom förekommer återblickar till en mystisk cirkusvärld som till slut får sin förklaring. En långsamt berättad film full med dramatik!

Inleder festivalen med rysk film - Mermaid av Anna Melikyan. Hon beskriver själv filmen som hård och dokumentär, men jag finner den snarare poetisk med en ton av saga. Vi följer Alisa från början till slut, från landsort till Moskva, från födelse till död. Egentligen en ganska tragisk film, men Alisa hinner i alla fall bli "the moon girl". Tyckte om den för de poetiska ögonblicken ...

På kvällen var det stor gala med röda mattan utrullad för Charlotte Rampling på biografen Skandia, där hon skulle motta Lifetime Achievment Award - filmvärldens tyngsta pris i kilo räknat - Bronshästen. Självklart var jag på plats för att se en av mina favoritaktriser på nära håll. Innan prisutdelningen höll Nils-Petter Sundgren en intervju med henne; tyvärr tyckte jag inte riktigt att han lyckades skapa den rätta kontakten med henne, utan hon talade nästan mer till publiken än till honom. Mycket charmig och sade en hel del kloka saker, t ex att medan de händer känns saker och ting inte så märkvärdiga, men i backspegeln förstår man att man varit med om något speciellt (sagt om the Swinging Sixties).

Efter prisutdelningen visades The Duchess (regi Saul Dibb) där hon har en mindre roll, ett kostymdrama (varför hamnar jag så ofta på sådana numera?)

[ ... tillfälligt avbrott ...]
om hertiginnan av Devonshire, 1700-talets mesta innetjej (spelad av Keira Knightley). Här handlar det om fångenskap i dåtidens sociala konventioner och priset för att bryta mot dem. Faktiskt ganska bra, betydligt bättre än The other Boleyn Girl. Den här filmen kommer på "vanlig bio" lite senare i år.

På väg till Stockholms Filmfestival än en gång. Och än en gång är tåget försenat - det är ju X2000 ... Väl framme i storstaden finner jag att det ligger snö överallt ... Såvitt jag minns var det likadant förra gången det begav sig ... Nåväl, i morgon börjar jag min festival - 17 filmer väntar på att bli sedda ...