Härmed meddelas att denna blogg inte har somnat in, om nu någon trodde det.
Tyvärr är det stiltje på biofronten, så jag har inget att rapportera om idag heller ...

Indiana Jones och kristalldödskallens rike av Steven Spielberg. Två timmar som faktiskt rinner iväg utan att man någon gång sneglar på klockan. Det händer något nästan hela tiden. Men det som händer lämnar inget avtryck, och det är väl heller inte meningen. Underhållning för stunden, och som sådant fungerar det bra. Men nog är väl Indy lite för gammal för att flänga omkring i djungeln? Och mycket effekter och animering är det ...

I brist på bättre tittade jag på Mona Lisas leende (regi Mike Newell), trots att den visades på TV3 med diverse reklamavbrott. Men jag hade ju sett den förut på bio i en annan tid, så jag bedömde att pauserna inte skulle förstöra alltför mycket. Många bra kvinnliga skådespelare, förutom Julia Roberts även Maggie Gyllenhaal, Julia Stiles och Kirsten Dunst. Handlar om kvinnlig frigörelse på den tiden (50-talet) när det var självklart att kvinnan skulle vänta med middagen när mannen kom hem från jobbet - om han nu kom hem ...

Filmsommaren med dess tröstlösa parad av filmade seriehjältar tänker jag nog låta passera förbi tämligen obemärkt.
Men filmhösten ser jag fram emot.
Jag beställde nyss det nya årskortet för Stockholms filmfestival, som ju äger rum i slutet av november. En ljuspunkt i höstmörkret!

Tänk om Leif G W Persson skulle kunna få del av hundra miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att skriva en ny bästsäljare.
Eller tänk om Kent skulle kunna få några miljoner för att göra en ny skiva som skulle sälja guld.

Det är ju absurt. De behöver ju inga bidrag för att nå framgång hos publiken.
Men ändå är det just så här det ska gå till inom svensk filmbransch. 100 miljoner kronor skall delas ut till kommande blockbusters. Filmmakare som redan tidigare visat sig kunna göra publikfriande filmer ska få statligt stöd för att fabricera nya publiksuccéer. Litar inte regeringen på marknadskrafterna längre?
Stödpengar bör väl koncentreras till filmskapare som inte är genomkommersiella men vars filmer ändå har något att säga.

Köpte ett nytt rabattkort på Filmstaden i samband med att jag gick och tittade på Margot at the Wedding i regi av Noah Baumbach, vars förra film The Squid and the Whale jag tyvärr aldrig såg. Nåväl, här är det frågan om ett familjedrama i samband med ett stundande bröllop. Alla personer i filmen är mer eller mindre störda, eller har åtminstone problem, som ständigt gör sig påminda i relationerna till andra. Jag tyckte det var en ganska "jobbig" film, kanske främst för att rollfigurerna egentligen inte kommer någonstans med sina liv utan tränger bort de möjliga insikter som skulle kunnat göra skillnad. Men skådespelarna gjorde bra ifrån sig; Jack Black var faktiskt en överraskning i rollen som Malcolm, den blivande maken. Och filmens slut med ekon från dess början är skickligt gjort.

Läser att Filminstitutet skall anslå nästan tre miljoner för att stödja import av kvalitetsfilm. Det är bra.
Frågan är bara var filmerna ska visas. Knappast på SF-biograferna ...

Så hände det sig att en anspråkslös independent-film fick plats på en av Filmstadens salonger - Once av John Carney, prisad på Sundance filmfestival. I all sin enkelhet är detta en riktigt sympatisk film om gatumusikanten och städerskan som möts i musiken och hittar vägen tillbaka, dock inte på det sätt som man kanske förväntar sig. Så filmen är inte bara till för dem som gillar irländska toner och singer/songwriters, fast det underlättar, för tidvis kändes det som att musiken tilläts bli lite för dominerande. Det märks också att skådespelarna inte är proffs, men å andra sidan ger det en känsla av äkthet åt det tafatta förhållandet dem emellan. Och jag gillade slutet!
Observera att den som har anlag för åksjuka bör vidta sina mått och steg innan biobesöket (skakig kamera).
Efteråt passade det bra med en Kilkenny på närmaste krog medan sommarkvällen långsamt svalnade.